Paniken kom krypandes...

...igår!
Vår älskade, snart 13-årige, son hade träning på kvällen och när vi skulle åka hem så bestämde sig en del av grabbarna för att stanna kvar en stund och lajja lite boll. Fine, vi hörs sen.
En dryg timme senare så sa jag åt min man att det var dags att åka och hämta honom, telefonen hade han lämnat hemma och det började bli väl sent. Maken drog i väg, ringde efter en stund och sa att ingen var kvar där. Jag började ringa runt till kompisar och alla hade varit hemma länge och sa att sonen hade gått hem när dom gick... Ingenstans fanns han! *panikkänsla*
Det är runt 6-7 km hem och man kan gå antingen genom dalen eller på "stora vägen".
När maken åkte ytterligare en vända för att leta, så ringde min kompis och sa att hon skulle ge sig ut på cykel och leta efter "dalenvägen". En stund senare, nästan två timmar efter vi börjat leta, så kommer han promenerandes in på vår lilla väg! Tack gode Gud!
Han hade trott att vi skulle hämta honom och vi tog för givet att han skulle ringa. Han hade väntat en stund, sen gått runt "byn" till flera kompisar men inte velat ringa på för att låna telefonen då det såg så nersläckt ut hos alla... Till slut så promenerade han hem...

Den fasansfulla känslan under denna tiden, dom horribla tankarna som hann dyka upp, känslan i kroppen... Fy fasen....
Ni må tro att det var en skön syn att se honom komma lojt släntrandes på tonårsvis...