...faktiskt!
Så här två dagar efter ridningen:
Jag går i alla fall inte riktigt som John Wayne.
Jag har inte träningsvärk i hela kroppen.
Lilltån på högra foten verkar ha sluppit undan.
Man tackar och bockar för det.
Jag har väl fått lära mig att man ska vara glad för det lilla här i livet.
torsdag, februari 12, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
vad härligt att det var en så fin upplevelse:)
kram Lallis
(som är löjligt rädd för hästapållar;) )
Du ger mig styrka att börja igen. Hade egna hästar förr så. Men det var några år sen och ett antal kilon mindre sen...
Men vad sjutton det ska väl gå...
Ska man kalla dig Zeb Mcain nu då eller....
kram i kylan. 26 minus.
Hej? Törs man visa sig här ;-)
He-he...inte visste jag att bilbingo låg dig så varmt om hjärtat...Nåväl, jag är väl inte den enda märkliga typen här i cyberrymden. Skönt. Ensam är sällan stark.
Önskar en fin dag.
KRam!
Hehehe..lilltån, ja alltid något ;)
Kram Camilla
Camilla: Ja, eller hur!? Jag är bästa kompis med den däringa lilltån just nu *S*
Hoppas allt är bra med dig! Kram.
Vad härligt! =)
Trevlig helg!
Kram,
annaSv
Tittar in på din fina blogg så här på kvällskvisten.
Hittade dig hos Synne.
Nu ska jag hoppa i säng och läsa lite i min en bok. Det är sömnmedel för mig haha!
Ha en fin fortsatt kväll och en härlig helg!
Kram Di
Skicka en kommentar